 | Historiker, iaf de vars resultat man ser i media, drar konstiga
slutsatser. Journalister likaså.
När man rapporterar om viktiga historiska händelser så koncentrerar man
sig på känsloliv istället för realpolitiska skäl.
Man säger också att personer och stormakter ville en sak men så blev det
fel, bara för att nån person har sagt att det var så det gick till.
På det viset kan de vränga till historiska händelser hur mycket som
helst.
Exempelvis on en stormakt släpper 100 atombomber och tar ihjäl några
hundra miljoner människor, så är det lätt att bortförklara det med att
det var inte meningen, de skulle egentligen lägga en rökridå men råkade
skruva på fel stridsspetsar.
Eller så kan man förklara det med att den som bestämde var galen, eller
blev förbannad och gjorde det, och sedan kan man avsätta eller avrätta
den personen.
Den verkliga anledningen var kanske helt realpolitisk. Man behövde kanske
en ny investeringsmarknad och då sitter det bra att hundra städer måste
byggas upp på nytt.
När journalister och historiker granskar ett skeende är det alltså
väldigt viktigt att se bakom dessa bedrägliga förklaringsmodeller och
försöker se om det fanns realpolitiska skäl till att det blev som det
blev. Sedan kan de där makthavarna snacka tills tungan blir blå.
De verkliga skälen framgår ändå, om journalister och historiker gör sitt
jobb på rätt sätt.
Jag ser många exempel på hur journalister och historiker, och författare,
bara accepterar den historieskrivning som passar den i nuläget
rådande stormakten, utan minsta misstänksamhet eller kritisk granskning.
--
Roger J.
|
|
